Böner som får svar
”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.
Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.” – Joh 15:7-8
Vad drömmer vi om? Om vi fick önska vad som helst som skulle slå in, vad skulle det vara? Jesu ord till lärjungarna säger oss några olika saker: Att besvarade böner måste vila på det faktum att vi förblir i honom och hans ord i oss, att vi blir hans lärjungar. Det som händer med oss då är att vår vilja mer och mer blir ett med hans. Hans drömmar blir våra drömmar. Våra böner blir i korthet ”ske Din vilja på jorden som i himmelen”. Där harmoni råder. Ingen fiendskap eller själviskhet. Vår längtan blir hans längtan: Upprättade, förvandlade människoliv, att han ska bli känd för den övernaturlige och gode Gud han är, hans fridsrikes utbredande.
Den här världen gavs av Gud till människan för att hon skulle lägga den under sig. Det våra böner gör är att i respons till det bjuda in honom i den värld han gett oss. ”Låt ditt rike komma”. Varför ser vi inte mer av de saker vi önskar? Kanske beror det på, som Jakob i sitt brev säger, att vi inte ber. Och när vi ber så handlar det om oväsentliga, temporära saker. Och kanske det i sin tur beror på att vi inte förblir i honom, spenderar tid med honom.
Bön är inte att tvinga Gud att göra saker som han egentligen inte vill. Det är att samarbeta med honom. Att som ambassadörer för hans rike dra ner de välsignelser i sin omgivning som han redan förberett för dem som ber honom om dem. Man kan fråga sig varför Gud inte bara ger oss det vi upplever att vi behöver utan att vi måste be om det. Men i tiden i gemenskap i bön till honom och i hans ord lär vi också känna honom. Och hans rike och goda vilja får fäste även i våra hjärtan.
En kyrka fylld av mirakel
”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva”. - 1 Kor 14:1
De andliga gåvorna i 1 Korintierbrevet 12 är nio till antalet. Lika många som det som beskrivs som Andens frukt i Galaterbrevet 5. En del menar att det bara är ett litet urval av många fler. Andra att de är som huvudstammar, alltså olika kategorier av gåvor som sen kan uttrycka sig i olika former. Bibeln listar andra typer av gåvor också, men kännetecknade för dessa är att de är övernaturliga, dvs inget vi kan göra på egen hand.
För den första församlingen var gåvorna en naturlig del av det kristna livet. Helande, kraftgärningar, profetisk uppenbarelse eller förkunskap om saker bara Gud kunnat veta osv.
Men många undrar ändå om det här är så viktigt. Räcker det inte att försöka leva föredömliga liv, ta hand om vår nästa och sen låter Gud vara Gud? Paulus säger så här om de andliga gåvorna:
– Gåvorna uppbygger människor och är också tecken på Guds existens och närvaro för de som ännu inte tror. Var därför, säger han, inte okunnig om det andliga utan ”ivrig” att be Gud om det han vill ge. Det ska tilläggas att Paulus skriver det till en församling som redan verkar ha alla gåvor representerade. Och som också verkade ha karaktärsbrister i sitt användande av dem. Men ändå uppmanar han dem ska söka dem ännu ivrigare, att ha dem i överflöd. Men med kärleken till Gud och människor som drivkraft.
Det enkla svaret på varför Jesu efterföljare, då som nu behöver gåvorna Paulus räknar upp är att människor behöver att vi har dem. Med dem blir vår omsorg om människor inte verkningslös. Då kan vi säga: ”det vi har ger vi dig”. Det vi fått som gåva ger vi som gåva. Om det så är ett helande, ett ord av vishet, gudomlig vägledning eller ett trons mirakel. ”Det du läser om i Bibeln finns i kyrkan”. Och när det är tydligt att det inte handlar om mänskliga muskler då blir också Gud sökt, älskad och ärad. 
En framtid och ett hopp
”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” - Jer 29:11
Ibland när livet tar oss igenom tuffa saker, sånt vi inte förstår eller ser någon mening med är det lätt att vi glömmer att hålla fast vid hoppet. Hoppet om vad Gud sagt om oss, vad han tänkt för oss och hur han ser på oss.
Gud tar oss inte alltid ur svåra passager, men han finns alltid där och han har alltid en plan. Det som gör hela skillnaden är att lita på det. Då får resan en mening. Kanske är det en tid av ödmjukande eller fostran av vår karaktär, eller att han vill lära oss att strida och bli starkare.
Men oavsett har han inte glömt oss. Och så länge Gud låter oss vara kvar på på jorden har han ett specifikt syfte med det. Att hålla fast vid det gör oss hoppfulla om vad Gud har framför oss. Hans tankar är ”fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp.”
Andens folk
”My speech and my message were not in plausible words of wisdom, but in demonstration of the Spirit and of power, so that your faith might not rest in the wisdom of men but in the power of God.” - 1 Cor 2:4-5
Kristendomens spridning över världen med början i Jerusalem på 30-talet genom personer som Paulus berodde inte i första hand på att det var en ny lära som lät tilltalande för det intellektuella tänkandet. Det romerska riket var på många sätt format av grekiskt kunskapssökande. Men evangeliums kärna är inte baserat på mänsklig visdom utan på Guds kraft.
När hela Jerusalem på pingstdagen stod helt förundrade berodde det på att något övernaturligt hade hänt. De hörde människor flytande prata språk som de egentligen inte kunde. Och människor flockades kring apostlarna för att de såg människor som varit förlamade helt friska genom deras händer.
Författarna av Nya Testamentet uppmanar på många ställen till att vara ”ivriga att söka” och ”ta emot”, att ”blåsa liv i” och att ”tjäna varandra med de nådegåvor” Gud gett dem som tror på honom. Gåvorna är ”manifestationer” på att Gud verkligen bor ibland dem som tror. En kristendom utan det övernaturliga saknar ett av de tydligaste bevisen på att Gud är närvarande. Samtidigt är det gåvor som inte baseras hur ”heliga” vi är. Och därför finns inget att vänta på när det handlar om att ta emot det Gud lägger framför oss. Gud kommer i samarbete med oss att fortsätta jobba på vår karaktär, men han vill samtidigt att hans övernaturliga kraft ska verka i och igenom oss ifrån dag ett i vår kristna vandring.
Skapad för att ära
”Jag är HERREN, det är mitt namn.
Jag ger inte min ära åt någon annan
eller mitt lov åt avgudabilder.” - Jes 42:8
Lucifer var troligtvis en av himmelens vackraste skapelser. Han beskrivs som en ”mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet.” Om någon kunde bjuda upp till jämförelse så var det han. Men allt var gåvor från Gud. Och istället för att ge Gud äran för vad han fått började han beundra sig själv och söka sin egen ära.
Ingen människa kan nog jämföra sig med Lucifers gåvor. Men ändå har vi också fallenheten att använda det vi fått för att upphöja oss själva istället för honom som skapat oss till dem vi är. Våra olika gåvor är reflektioner av hur kreativ och mångfacetterad Gud är. Och när vi lever för människors beundran flyttar vi blickarna från en fullkomlig, evig Gud till ofullkomliga, timliga människor.
Gud har inga problem med att välsigna oss med beundransvärda gåvor, både fysiska och andliga eller till och med att upphöja oss. Problemet uppstår när vi glömmer varifrån det kommer. Han är ”alla goda gåvors givare”, men hans skapelses ära är reserverad för ingen annan än honom själv. Bara han är värd den. Han ger den inte åt någon annan. När Gud är Gud för oss, det är då vi når vårt verkliga syfte och kan blomstra i sanningen om vilka vi är, till hans ära.
”Vem har förstått Herrens sinne?
Eller vem har varit hans rådgivare?
Eller vem har gett honom något först
så att han måste betala igen?
Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen.” - Rom 11:34-36
Biblisk framgångsteologi
”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt.” Apg 6:7a
Jesus hade tolv lärjungar. Alla skulle tränas för att med den Helige Andes hjälp ta över uppdraget att sprida Guds rike när Jesus lämnat jorden. Men även om de ingick i historiens mest priviligierade lärjungateam; där Jesus själv var läraren, diskuterade de ändå vem som var störst i gruppen.
I Bibelns olika kontexter var ekonomiskt välstånd också en indikation på Guds erkännande. Det är ett arv vi till viss del också fått med oss. Men för många av de Jesus konfronterade hade deras rikedom blivit en avgud.
Ju mer man ser lärjungarnas arbete efter pingstdagen så är det tydligt att de inte längre mätte personlig framgång i eventuella roller eller ekonomiska tillgångar. Det var funktioner och medel som skulle underlätta arbetet men inte längre vad de sökte för sakens skull.
Frågan de ställde sig var: Hade Guds ord haft framgång? Hade människor kommit till tro? Blev människor helade? Befriade från destruktiva liv, från syndens slaveri på olika områden? Hade människor tagit till sig Guds ord, tagit vara på det och börjat älska och leva det?
När vår egen upplevelse av framgång mäts i dessa saker då blir livet inte ett jagande efter eget erkännande eller överflöd utan ett med mycket djupare mål och mening. Som ekar in i evigheten.
Guds mångfaldiga vishet genom oss
”Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” - Ef 3:18-19
Det är lätt att läsa Bibeln som en ”jag-bok”. Men det är egentligen en ”vi-bok”. Till och med i passager där det uttryckligen står ”vi” eller ”er” som något som gäller församlingen som helhet, så är det lätt att läsa ”jag” eller ”mig” istället. Men Guds ”fullhet” eller ”mångfaldiga vishet” den visar sig just i att Gud ger många personer olika delar av ett större pussel som tillsammans ger en större bild av vem Gud är.
Det som får en församling att vara en mångfaldig enhet är både våra styrkor och svagheter. Vår styrkor är saker vi kan lyfta andra med och svagheterna något som gör oss beroende av andra på områden där vi inte är starka. Både på andlig, själslig och kroppslig nivå. Svaghet diskvalificerar oss inte. Tvärtom. Högmod däremot hindrar Gud ifrån att måla en komplett bild. Det svaghet säger oss är att vi är skapade för en tillhörighet. Vi är beroende av Gud men också av människor Gud placerat omkring oss, med gåvor som inte vi har. Vi är del av något som gör oss starka.
Svaghet eller känslan av att inte ha det man tycker andra har kan göra oss passiva och nedstämda. Men den kan också vändas till förmågan att uppmuntra det vi just ser andra har. Och när vi skapar en sån miljö blir det inte längre en tävling utan ett klimat av uppmuntran som ser också det Gud specifikt gett oss personligen att bidra med.
”Av honom fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, med den kraft som är fördelad åt varje enskild del. Så får kroppen sin tillväxt och bygger upp sig själv i kärlek.” - Ef 4:16
Sanningens ljus
”Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, lyder ett av de tio budorden Mose fick av Gud på berget Sinai.
– Vad är pålitligt och sant, är en av de stora frågorna idag. – Vad av det vi hör, ser eller läser kan vi lita på längre? Men det är egentligen en logisk konsekvens av att vi efter årtionden av resonerande landat i att sanning är något subjektivt. ”Det är sant om det är sant för dig”. Och nu finns också de tekniska hjälpmedlen att skapa sig den verklighetsbild man själv föredrar.
Men sanningen är inte en känsla eller en uppfattning. Det åttonde budet är en reflektion av Guds eget väsen och natur. – Jag är Sanningen, sa Jesus. Gud kan inte ljuga. Ordet han gav Mose gäller oss personligen, men också oss som mänsklighet. Om vi värderar sanning högt kommer vi till slut nå fram till svaren på våra frågor. Men i ett tomrum utan honom kommer lögnen att regera. Och mörka krafter som vill vår ofärd trivas.
Budorden kan viftas bort som banala levnadsregler som vi inte behöver förhålla oss till idag, men de är fundament och principer som vårt land en gång byggdes på och som civilisationer vilat på sedan urminnes tider. Det är när dessa börjar fallera som också civilisationer fallerar. Vi kan inte forcera någon annan men vi kan själva välja att leva i sanning. Sanningen kommer ofta med ett pris. Men det är också sanningen som sätter oss fria.
Bered väg för Herren
”För prästens läppar ska bevara kunskap, och man ska hämta undervisning från hans mun, eftersom han är en budbärare från Herren Sebaot. - Mal 2:7
I GTs sista bok Malaki står en man som skulle förbereda för Jesu ankomst flera gånger i fokus. Han skulle ”göra stigarna jämna”, ”bereda vägen” och ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnens till fäderna”. Hans namn var Johannes, barn till leviter och prästson.
I Nya testamentet kallas alla de kristna för präster. ”Ett heligt, kungligt prästerskap”. Och prästernas roll är som tidigare att genom kunskap om vem Jesus är bereda vägen för honom i människors hjärtan. Som ett ljus i en mörk värld eller som stjärnan som visade herdarna vägen till frälsaren.
– Hur ska de tro om ingen predikar, frågar sig Paulus. Ord säger inte allt, men utan ord växer heller inte förståelsen. – Gå ut, sa Jesus, och lär dem vad jag lärt er. Berätta det här för hela världen. Givetvis i handling, men också i ord. Bered väg för honom, så att han sen kan visa vem han är och göra det bara han kan göra.
”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” - 1 Pet 2:9