Davids strid mot Goliat började långt innan stenen flög från Davids slunga. Och David kunde ha varit besegrad redan innan Goliat hunnit höja vapnet. Han kunde ha lyssnat på sina bröder, om hur liten och inkapabel de tyckte han var. Dom om nån kände väl David? Eller Sauls betyg på David. – Saul borde ju veta hur en soldat ska se ut. Han hade lett många krig. Eller kunde han ha blivit paralyserad av Goliats ord om honom. Goliat visade inga tecken på rädsla för en ”hundvalp” som David. Men David var fast i sitt sinne. Och han informerar Goliat om att det istället är han som är chanslös, eftersom David har Gud med sig.
Nu kan man kan tänka att det räcker att ha Gud med sig för att segra. Men min poäng är att David också gjort sin hemläxa. Gud var ju med hela Israel, men det var bara David som vågade utmana Goliat. Han kunde låtit människors ord eller egna nedvärderande tankar överösta det Gud sagt om honom, men han gjorde inte det. David måste ha förberett sig långt innan. Han hade redan skrivit många psalmer om Guds storhet, om förbundet och Guds löften och hade sjungit dessa om och om igen ute bland fåren. David hade sin klippa i Gud och visste hur Han såg på honom. David hade tränat sitt sinne. Därför kunde han avslöja rädslan och tillät den inte lura eller avväpna honom.
Människor föds med olika mått av mod och man har olika utgångslägen. Och det kan vara läskigt att konfrontera sina rädslor när man känner att man blir utmanad, men man kan vinna seger och få uppleva frihet om man inte låter sig bli lurad. Gud har sista ordet om vem han är och vilka vi är i honom. Och det behöver man banka in i ryggmärgen genom att meditera på Hans ord. Den som gör det kan ingen jätte stoppa!