Kategori: Blogg

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.
– John 17:3

Jag vill lära känna Gud. En del kallar honom ”bibelns Gud”, och det är honom jag menar, men själv kallar jag honom bara Gud. För jag tror att han är hela universums Gud. Sen tror jag att bibeln kan hjälpa mig att lära känna honom. Jag tror också att han vill att jag ska lära känna honom*. Men inte bara jag såklart. Bibeln är världens mest lästa bok och det är ju ett av tecknen på att han velat nå fram till oss och i många fall lyckats med det.

Bibeln säger att Jesus är Gud och att lära känna honom är att lära känna Gud (Joh 14:9). Och Jesus är också känd. Men eftersom en del inte läser boken om honom men ändå säger sig veta vem han är finns många bilder av honom. Det fanns redan på Jesus tid (Mar 8:27-28). Och beroende på vilken tid man lever i förändras bilden av vem han är. Inte för att han förändras men för att man isolerar vissa sidor av honom eller anpassar honom till sin tid.

Andra har läst bibeln lite mer noggrant men menar att bara delar av den beskriver Gud rättvist och att det andra är sägner. Jesus läste också bibeln (”Toran”, ”profeterna” och ”de heliga skrifterna”), citerade den och han intygade dess legitimitet och trovärdighet. Han menade att gamla testamentet faktiskt handlade om honom själv (Joh 5:39).

Ju mer man läser bibelns olika böcker och brev, ju mer märker man hur de faktiskt målar en sammanhängande bild av Gud. Stor i nåd, tålamod och barmhärtighet (Ps 86:15) men också en som faktiskt rustar sig för strid mot människans uppror och ovilja till omvändelse (Ex 15:3-10), hur obekvämt man än kan tycka att det låter. Det finner vi inte bara i gamla testamentet utan också många gånger i nya, som i tex Uppenbarelseboken. En Gud som erbjuder total förlåtelse för allt vi ber honom om men som en kommande dag, när nådatiden är slut, kommer att döma alla de som inte ville ta emot den (Rev 16:10, Matt 25:31-46). Han är stor i tålamod och sen till vrede men inte utan vrede eller med evigt tålamod (2 Petr 3:9-10).
Ska vi alltså lära känna Gud behöver vi lära oss, inte bara vad som gläder honom utan också vad som förbittrar honom. Man kan vara så ovan vid dessa termer att vi värjer sig för hela konseptet tror jag, så kan jag känna i alla fall. Men Gud verkar inte skämmas inte för sig själv, därför borde nog heller inte vi göra det. Gud har bevisat sin kärlek till oss (Rom 5:8-10) så det behöver vi aldrig tvivla på men vi ska heller inte överbetona en sida så mycket att helhetsbilden till slut blir felaktig. Åt något håll då förstås.

Då tänker jag att man kanske bör fundera på hur man ska förhålla sig: Om jag säger mig tro på Jesus vore det mest konsekventa att tro på vad bibeln säger om honom. Om Jesus menar att skildringarna i gamla testamentet är korrekta så behöver jag kanske också tro det, kan jag annars säga att jag egentligen tror på samma person? Det kan förundra mig lite att en del så hårt vill hålla fast vid den kristna titeln fast man i grunden inte vill tro vad Jesus säger om Gud och sig själv.

En dag ska Jesus komma tillbaka, men innan dess säger han att många ska komma i hans namn och uppge sig vara Messias, och många kommer att bli bedragna (Mark 13:5). Vi uppmanas att vara vakna och nyktra så att vi inte själva blir förvillade. Vi behöver ha lärt känna honom som han verkligen är så vi vet vem det är vi väntar på.

Det finns ju mycket att säga om det här, vem Gud är sammanfattas inte på några rader men det är nog nyttigt att ställa sig frågan hur väl jag känner Gud. Ett djupare studium kanske skulle vända upp och ner på en del jag lärt att ta för givet. Grunden är att Gud är universums ursprung och mittpunkt och om vi lever i en kultur där vi eller jag istället är det, får man kanske räkna med att en del tankemönster behöver monteras ner om grunden ska bli rätt och vi ska kunna lära känna honom som han är. Honom som bibeln beskriver både som Guds lamm och lejonet av Juda.

1 Tim 2:3-4, Joh 1:1

De flesta människor söker trygghet. Förmodligen alla, men i olika saker. Sen blir man äldre och märker att det som såg ut att kunna erbjuda beständig trygghet inte kunde det. Man skulle kunna misstänka att ingenting egentligen kan göra det. För allting förändras.
Men bibeln säger så här:

”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.”
– Hebrews 13:8
”Himmel och jord skall förgå, men mina [Jesus] ord skall aldrig förgå.”
– Luke 21:33

Lärjungarna hade tillsammans med många andra funnit Jesus men efter ett tag började många lämna eftersom man inte stod ut med delar av hans undervisning. När Jesus undrar om inte de också skulle lämna honom svarar de:

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord…”
– John 6:68

Lärjungarna hade hittat hem. Det Jesus hade var något beständigt, något av evighet, som inte skulle förändras, förstöras eller svika. Därför hade de lämnat allt. De förstod att inget av det de tidigare kunnat falla tillbaka på betydde något i förhållande till vad Jesus hade gett dem. ”Till vem skulle vi gå?”

Då kan man förstå känslan hos lärjungarna när Jesus ändå antyder att han ska lämna dem. Jesus hade ju visat dem på något som de aldrig skulle kunna hitta en ersättning för. ”Men det är lugnt Jesus, vi försvarar dig, om vi så ska dö på kuppen, inget ska ta dig ifrån oss!”.
Men Jesus hade inte tänkt att lämna dem.

”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, för jag lever, och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min Fader, och att ni är i mig och jag i er.”
– John 14:18-20

De förstod det inte då men Jesus lovade att vara med dem mer än vad de egentligen kunnat drömma om. Inte begränsad av sin fysiska kropp, tid eller rum utan personligt närvarande genom sin Ande i var och en av dem dygnets alla timmar.

”…jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.”
– John 16:7

Den tryggheten bar lärjungarna med sig, inom sig, resten av sina liv. Var de än var eller under vilka som helst förhållanden visste de att han var hos dem. Och ibland var det avgörande för de fick också lida, eftersom deras budskap inte alltid var välkommet.

”…när han [den Helige Ande] kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd.”
– John 16:8-11

Men ingen kunde längre ta ifrån dem vad de fått. De hade en skatt som var långt mer värd än allt de ägde. Därför var de heller inte längre rädda utan predikade på samma sätt som Jesus gjort överallt dit de kom, något som bidrog till att de flesta av dem också gick samma öde som honom till mötes.

Som kristna idag tror jag detta är nyckeln till att inte drivas med strömmen: Om vi har vår trygghet i något annat än honom riskerar vi att förneka honom så fort våra trygghetszoner hotas. Evangelium är världens räddning och hela skörden är ju ännu inte bärgad men inte heller alla kommer att ta emot det utan istället vända sig emot oss. Men om vi funnit vårt hemvist hos Jesus har han lovat oss att vi kan leva i glädje, frid och trygghet oberoende av vad världen för tillfället tycker om eller hur den behandlar oss.

”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna (Hebr 6:1-2) av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.

Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.”
Hebrews 5:12-14

”But solid food is for the mature, for those who have their powers of discernment trained by constant practice to distinguish good from evil.”
Hebrews 5:14 (eng)

Små barn stoppar i sig allt. Ätbart och inte ätbart, nyttigt och onyttigt. Därför klarar de sig inte själva, de kräver konstant tillsyn så att de inte får i sig nåt som kan kväva eller förgifta dem. Ju äldre de blir ju mindre uppsyn behöver de eftersom de fått lära sig skilja på vad som är bra och inte bra för dem.

Samma typ av mognad är det författaren efterfrågar här i det kristna livet. Att kunna skilja mellan gott och ont tror jag handlar om två områden: Den information som kommer utifrån och det vårt tankeliv själv kan komma upp med. NT handlar ofta om bemötandet av villoläror, men jag tror detta också handlar om att ta kontroll över sitt tankeliv genom att man genom träning utvecklar förmågan att skilja mellan sanning och lögn.

Ett av den ondes namn är just lögnaren och ett av de saker han använder för att knäcka oss är att plantera lögner i vårt tankeliv. Kanske är en av de vanligaste lögner han använder sig av att ifrågasätta vår nya identitet. ”Om du nu är Guds son…”. Det gör oss osäkra på om Gud älskar oss, om han är med oss, om hans resurser står till vårt förfogande att lösa våra mänskligt sett stora problem. En del av vår mognad består i att vi inte längre ifrågasätter Guds löften eller uppsåt; vi tvivlar inte på hans kärlek, vi vet att han alltid är med oss och att vi har Guds kraft till förfogande utan omsvep i allt vi möter. Men som barn kan vi inte skilja på sanning och lögn och därför kommer vi inte vara varken trygga eller säkra utan att ha uppbackning omkring oss hela tiden.

Barnstadiet är givetvis en helt naturlig period i vår utveckling. Men som texten säger kan vi som kristna också stanna i växten, och det är inte vad Gud vill. Vi stoppar i oss nya idéer och läror utan urskiljning eller accepterar allt vårt tankeliv kan komma upp med. Nej, Gud vill att vi ska bli mer självständiga, inte så beroende av den vägledning vi fick som barn utan att vi vuxit upp till en sån mognad att vi inte bara kan vägleda oss själva genom den träning vi fått, utan också nästa årskull. Så kan vi bli en värdefull tillgång i vår gemenskap. Men om vi känner att vi borde kommit längre så är det inte är försent att börja nu.

Guds ord är sanning. Därför behöver vi lära oss att läsa bibeln kontinuerligt för att komma rätt och få i oss rätt basföda. Guds ord lär oss också vilka tankar som kommer från honom, som vi ska behålla och meditera över, och vilka vi ska kassera. Guds ord lär oss vad som är sanning och lögn. Därför har vi där ständigt möjlighet att kalibrera våra mätverktyg så att vi aldrig behöver vara osäkra på vad som är hans goda vilja.

 

Ibland är det komplicerat i kyrkan. Ena stunden säger man att Gud älskar oss ovillkorligt som vi är, och nästa stund att Gud vill ändra på en massa saker hos oss.

Det beror på att man syftar på olika saker. Guds kärlek till oss är så stor att vi inte kan omfatta den. Så stor att bibeln säger att Gud är kärlek. Hela hans person omfattas av kärlek. Kärlek till oss. Och hans son. Och alla föräldrar vet att barnen är det dyraste man har. Därför är det faktum att Gud ger sin son som lösen för vår räddning ett av de stora bevisen att Gud verkligen älskar oss.
När vi ser på oss själva ser vi otillräcklighet på så många områden. Och eftersom världen är hård och kall och all kärlek vi möter på olika sätt villkorad så tror vi att Gud är likadan. Men så är det inte. Jag behöver inte leva upp till hans kärlek. Jag behöver inte vara någonting. För att vara älskad av Gud räcker det med att jag är den jag är, en människa. För han älskar mig mitt i min ofullkomlighet, bräcklighet och synd.

Men Gud vill inte lämna mig där. Och Guds kärlek förändrar oss och det är också hans syfte. Han vill att jag ska bli lik honom. Full av kärlek. För det är jag inte. Istället är min själviskhet ett stor problem, för mig och för andra. Och hans kärlek till mig blir inte alls på samma sätt besvarad från mig till honom. Och det vill han såklart ändra på. Dessutom vill han, inte minst för min egen skull, förändra mina destruktiva beteenden. När jag söker fylla min evighetslängtan med surrogat som ständigt lämnar mig uppgiven och törstig. Han vill lära mig att den ursprungliga källan till all lycka finns hos honom.

Men fortfarande behöver jag komma ihåg att han älskar mig mitt i min själviskhet, för hans kärlek är inte beroende av vad jag gjort eller gör. Därför kan jag vila i trygghet i hans kärlek, för den kommer inte att svalna eller förändras, och istället låta mig förändras av den.
För när vi förstår att han älskar oss förändras allt. Då förstår vi att det han säger åt oss att göra eller inte göra inte beror på att han är missunnsam, snål eller vill göra livet svårt för oss, utan för att han vill hjälpa oss att växa och låta oss få uppleva djupgående frid. Och faktiskt bli en tillgång för andra människor, en reservoar av Guds kärlek till andra.

I min världsbild verkar en av de saker denna värld ropar efter vara just kärlek. Att vara älskad, önskad. Och Gud är svaret. Att han skapade oss var ingen olyckshändelse. Han är den enda som kan fylla det omättliga behov vi har.

Men det innebär också en kapitulation. För han känner oss bättre än vi själva gör och vet vad som är bäst för oss. Han ger oss inte alltid det vi ber om, men istället det vi behöver. Det innebär en dödsprocess där jag symboliskt får begrava min gamla identitet, min själviskhet och synd, för att uppstå till ett nytt liv tillsammans med honom. En väg han förberedde för oss för två tusen år sedan.

Och just dödsprocessen, eller korset, är den del av Jesus budskap där vägen delar sig. Ett budskap som inte alla kan acceptera. Gud kärlek till oss förändras inte oavsett vad vi gör med korset, men för oss är skillnaden liv eller död. För Jesus död och uppståndelse är Guds verktyg för världens räddning. Där bar Jesus världens och vår själviskhet, hat, kärlekslöshet och synd och tog den skuld som vilade över oss för att kunna frikänna oss. Och när vi accepterar och tar emot det är vi inte längre bara älskade utav Gud utan också frikända och fläckfria inför honom. Förkastar vi däremot korset har Gud ingen mer räddning att erbjuda och vi är hemfallna till att själva ta konsekvensen för vår skuld, varje kärlekslöst ord och varje handling. För lika brinnande varm som hans kärlek är till oss, lika stort är hans hat mot synden eftersom synd i praktiken är kärlekens motpol och helt emot Guds egen person och natur.

Så Guds kärlek till oss, precis där vi är som människor, kan inte vara större, och det ger oss hopp om att vi alltid är välkomna hos Gud. Samtidigt får kärleken konsekvenser för oss. Den förändrar och ger oss viljan att följa och lyda honom för vi vet att han vet bäst och vill det verkligt bästa för oss!

Jes 55:1
Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.

Luk 14:33
…på samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger…

Gud tar inte betalt för att vi ska få det goda han har att ge oss. Det är en gåva. Ändå kostar det allt. Det låter som en paradox men det är det inte, för Gud vill inte ha nåt från oss mer än oss själva. Han vill att vi ska göra oss av med allt annat som tar plats i våra hjärtan och göra rum för något som är mycket mera värt; honom själv. Gud söker vår odelade kärlek.

Vår tid och kraft är begränsad här på jorden och en dag har vi inget mer av det kvar. Och Gud vill inte att vi ska ha levt för något så flyktigt som ägodelar, pengar eller välstånd. Vårt syfte är mycket högre än så. Vi kommer att fortsätta att hantera och leva i världen men Gud vill inte ha världen i vårt hjärta. Gud kan välsigna med tillgångar (Mark 10:29-30) så vi har möjlighet att hjälpa andra med det vi har men ingenting får ta sig in i hjärtat. Mitt livsmål måste vara honom.

Hans mål var att rädda mig, mig men också resten av världen. Därför innebär kärleken till Gud också kärlek till mina medmänniskor. Hans mål är mitt mål. Men kärleken börjar i att jag lämnar allt för honom. På samma sätt som han gjorde han när han lämnade allt för oss.

(Mat 13:44-46, Mat 16:24-26)

​Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger:
”I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på.”

Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.

Du skall inte frukta nattens fasor,
inte pilen som flyger om dagen,
inte pesten som går fram i mörkret
eller farsoten som härjar vid middagens ljus.
Psalm 91:1-2, 4-6

Vi lever kanske närmare krig och terrorism än vi gjort på länge. Försvaret upprustas, världens konflikter kommer närmare och vi känner oss inte lika trygga som förut. Det finns mycket man kan oroa sig för, inte minst det. Hur ska jag hantera det här? Ska jag låta samma oro påverka mig som den påverkar resten av världen?

Det låter kanske naivt men bibeln säger här att jag inte behöver fyllas av oro även om krig och terrorism verkligen skulle drabba vårt land. Gud är min trofasta tillflykt, han kommer aldrig lämna mig och skulle döden komma tidigare än väntat så är döden inte slutet. Jag står i förbund med honom. Han har mitt och min familjs liv i sin hand.

Det är inget enkelt förhållningssätt men det är den tilltro och förtröstan Gud vill att vi ska ha till honom. Att låta Gud vara Gud, lägga sitt liv och sin framtid i hans hand och ha sin tillflykt hos honom. Om vi gör det har vi hans löfte på att han kommer att vara hos oss och ta hand om oss, vad som än händer. Tack Gud, du ger oroade hjärtan frid!

Hur ska jag behandla någon som hela tiden gör mig illa och lika många gånger ber om förlåtelse? Jesus sa så här:

”Även om [din broder] syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.” (Luke 17:4)

En annan gång frågar Petrus:

”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom:”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matthew 18:21-22)

Petrus kanske tyckte att någon fyllt kvoten, men Jesus sa aldrig att det skulle stanna vid sju eller ens 490 gånger. Förmodligen ville Jesus bara få honom att tappa räkningen och med andra ord säga: när någon ber om förlåtelse; förlåt dem, oberoende av hur många gånger det hänt förut.

Hur många gånger kan Gud förlåta?
När Jesus talar om omåttlig förlåtelse så var det för att han själv praktiserar det, han levde som han lärde. Det säger också något viktigt om vem Gud är; för honom har nåd och barmhärtighet mot den som ber om det ingen gräns. Det finns inget vi gjort som Gud inte kan förlåta. Allt vi behöver göra är att be honom om det och om kraften att ställa till rätta det vi ställt till med, i den mån det är möjligt. Och självklart be människor om förlåtelse om vi sårat dem. Men även om inte människor kan förlåta oss så kan vi vara säkra på att Gud ger oss en ny chans att börja om. Och samma inställning och hjärta vill Gud att vi ska ha till våra medmänniskor.

.

Var lika tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom, när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer.
Amen säger jag er:
Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. – Lukas 12:36-37

Dessa två verser handlar om att vara redo när Jesus kommer tillbaka. Men det jag tycker är så fascinerande i texten är att den också beskriver på vilket sätt Gud behandlar oss. Jesus sa till sina efterföljare: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Och eftersom Jesus alltid levt som han lär är det också så det kommer se ut den dag vi kommer till himlen. Hur uppochnedvänt det än låter.

Jesus, som bibeln beskriver som kungars kung och herrars herre och som inte är värd mindre än all vår tillbedjan, kommer ta på sig förklädet, be oss sätta oss för att sedan servera och passa upp på oss. Bilden känns fel. Ska han betjäna oss? Man förstår hur Petrus måste ha känt: ”Inte ska väl Du tvätta mina fötter?”

Men denna liknelse kan väl inte göra oss annat än ödmjuka. Om han behandlar mig så, vem är då jag att behandla någon som helst annan med en annan attityd? Att vara en gigant i Guds rike är att ge upp sitt liv för andra. Inte för sin egen karriär, sitt självförverkligande eller egen ära utan för andras.

Detta är så svårt att komma ihåg just för att det strider mot skär mänsklig logik: ’Att ge sitt liv är ju att mista det.’ Men så är det inte i Guds rike. Där är det tvärt om. Den som ger sitt liv han ska finna det. Störst är den som tjänar. Herre, ta mitt hjärta och forma det till din likhet!

Mat 23:11, Joh 13:1-17, Mat 10:39,

Himmelriket är som…

Dagen närmade sig för tidernas bröllop. Den mest beundransvärde av kungligheter och mest bedårande av kvinnor skulle förenas till ett. Det stod mellan den store kungen och hon som skulle bli rikets första dam. Inget tidigare bröllop hade varit så påkostat eller så i detalj planerat. Aldrig tidigare hade så många varit bjudna.

Men brudparets förening var på intet sätt väntad. Han hade funnit henne i vad man skulle kunna kalla rännstenen i ett utmärglat tillstånd. Skuldsatt, smutsig, nedgången och allt annat än kunglig. Men han hade fattat kärlek till henne, han tog sig an henne, upprättade henne och hade nu gett henne kungahusets värdighet och auktoritet i sin förlovningsring. Kungens genuina kärlek var uppenbar för alla i priset han fått betala för sin brud. Men alla var inte lika imponerade.

Kungen var en rättskaffens man och hade själv fått göra upp om ansenliga summor med de kurirer och hallikar hon gjort sig skyldig. Deras relation sågs av delar av kungahusets bekantskapskrets som en skamfläck. Man hade beblandat sig med de lägst stående. Kungahuset hade alltid stöttat de fattiga och svaga men det här var för mycket. Värdigheten hade dragits i smutsen.

Men kungen lät sig inte övertalas. Han hade gjort sitt val. Och även hon. Inget kunde locka henne tillbaka till hennes tidigare liv. Brudparets tillgivenhet till varandra gick inte att ta miste på. Snart var det bröllop. Den åldrade kungafadern, som redan krönt sin son med kungavärdighet var den första att hylla brudparets förening. Men inbjudningar hade fått gå ut en andra gång eftersom många av de bjudna hade avböjt. Den blivande drottningens familj hade fått i uppdrag att bjuda alla sina gamla grannar och vänner.

Glädjen i de fattiga kvarteren kunde höras långväga. Skjulen skramlade bokstavligen av liv för att man i god till ville se till att vara redo för den stora festen. Samtidigt fanns en annan rörelse i staden. I vissa av kvarteren stod flyttvagnar klara och flera av de mer exklusiva residensen hade redan börjat gapa tomma. Kungahusets nya stil kunde inte accepteras. ’Vem vet var det här ska sluta?’ Tidvis kunde klungor av påkostade flyttkaravaner ses lämna stadens portar.

Men allt eftersom stadens allt för förnäma lämnade förändrades stämningen i stadslivet. Atmosfären var som genomsyrad av brudparets tillgivenhet till varandra, som en symbol för kungahusets kärlek till sitt folk. När det sista lasset lämnat stängdes stadens portar. Kungen hade beordrat att ingen som på detta sätt offentligt förödmjukat den blivande drottningen skulle få komma tillbaka innanför stadsmuren och delta i festligheterna.

Tidernas bröllop skulle firas och alla i staden var bjudna. Den mest beundransvärde av män och den vackraste av kvinnor skulle förenas till ett. Det skedde i en förvandlad stad, med ett kungahus som älskade sitt folk, vars like vår värld aldrig tidigare sett.