Böner som får svar
”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.
Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.” – Joh 15:7-8
Vad drömmer vi om? Om vi fick önska vad som helst som skulle slå in, vad skulle det vara? Jesu ord till lärjungarna säger oss några olika saker: Att besvarade böner måste vila på det faktum att vi förblir i honom och hans ord i oss, att vi blir hans lärjungar. Det som händer med oss då är att vår vilja mer och mer blir ett med hans. Hans drömmar blir våra drömmar. Våra böner blir i korthet ”ske Din vilja på jorden som i himmelen”. Där harmoni råder. Ingen fiendskap eller själviskhet. Vår längtan blir hans längtan: Upprättade, förvandlade människoliv, att han ska bli känd för den övernaturlige och gode Gud han är, hans fridsrikes utbredande.
Den här världen gavs av Gud till människan för att hon skulle lägga den under sig. Det våra böner gör är att i respons till det bjuda in honom i den värld han gett oss. ”Låt ditt rike komma”. Varför ser vi inte mer av de saker vi önskar? Kanske beror det på, som Jakob i sitt brev säger, att vi inte ber. Och när vi ber så handlar det om oväsentliga, temporära saker. Och kanske det i sin tur beror på att vi inte förblir i honom, spenderar tid med honom.
Bön är inte att tvinga Gud att göra saker som han egentligen inte vill. Det är att samarbeta med honom. Att som ambassadörer för hans rike dra ner de välsignelser i sin omgivning som han redan förberett för dem som ber honom om dem. Man kan fråga sig varför Gud inte bara ger oss det vi upplever att vi behöver utan att vi måste be om det. Men i tiden i gemenskap i bön till honom och i hans ord lär vi också känna honom. Och hans rike och goda vilja får fäste även i våra hjärtan.
En framtid och ett hopp
”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” - Jer 29:11
Ibland när livet tar oss igenom tuffa saker, sånt vi inte förstår eller ser någon mening med är det lätt att vi glömmer att hålla fast vid hoppet. Hoppet om vad Gud sagt om oss, vad han tänkt för oss och hur han ser på oss.
Gud tar oss inte alltid ur svåra passager, men han finns alltid där och han har alltid en plan. Det som gör hela skillnaden är att lita på det. Då får resan en mening. Kanske är det en tid av ödmjukande eller fostran av vår karaktär, eller att han vill lära oss att strida och bli starkare.
Men oavsett har han inte glömt oss. Och så länge Gud låter oss vara kvar på på jorden har han ett specifikt syfte med det. Att hålla fast vid det gör oss hoppfulla om vad Gud har framför oss. Hans tankar är ”fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp.”
Skapad för att ära
”Jag är HERREN, det är mitt namn.
Jag ger inte min ära åt någon annan
eller mitt lov åt avgudabilder.” - Jes 42:8
Lucifer var troligtvis en av himmelens vackraste skapelser. Han beskrivs som en ”mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet.” Om någon kunde bjuda upp till jämförelse så var det han. Men allt var gåvor från Gud. Och istället för att ge Gud äran för vad han fått började han beundra sig själv och söka sin egen ära.
Ingen människa kan nog jämföra sig med Lucifers gåvor. Men ändå har vi också fallenheten att använda det vi fått för att upphöja oss själva istället för honom som skapat oss till dem vi är. Våra olika gåvor är reflektioner av hur kreativ och mångfacetterad Gud är. Och när vi lever för människors beundran flyttar vi blickarna från en fullkomlig, evig Gud till ofullkomliga, timliga människor.
Gud har inga problem med att välsigna oss med beundransvärda gåvor, både fysiska och andliga eller till och med att upphöja oss. Problemet uppstår när vi glömmer varifrån det kommer. Han är ”alla goda gåvors givare”, men hans skapelses ära är reserverad för ingen annan än honom själv. Bara han är värd den. Han ger den inte åt någon annan. När Gud är Gud för oss, det är då vi når vårt verkliga syfte och kan blomstra i sanningen om vilka vi är, till hans ära. 
”Vem har förstått Herrens sinne?
Eller vem har varit hans rådgivare?
Eller vem har gett honom något först
så att han måste betala igen?
Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen.” - Rom 11:34-36
Biblisk framgångsteologi
”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt.” Apg 6:7a
Jesus hade tolv lärjungar. Alla skulle tränas för att med den Helige Andes hjälp ta över uppdraget att sprida Guds rike när Jesus lämnat jorden. Men även om de ingick i historiens mest priviligierade lärjungateam; där Jesus själv var läraren, diskuterade de ändå vem som var störst i gruppen.
I Bibelns olika kontexter var ekonomiskt välstånd också en indikation på Guds erkännande. Det är ett arv vi till viss del också fått med oss. Men för många av de Jesus konfronterade hade deras rikedom blivit en avgud.
Ju mer man ser lärjungarnas arbete efter pingstdagen så är det tydligt att de inte längre mätte personlig framgång i eventuella roller eller ekonomiska tillgångar. Det var funktioner och medel som skulle underlätta arbetet men inte längre vad de sökte för sakens skull.
Frågan de ställde sig var: Hade Guds ord haft framgång? Hade människor kommit till tro? Blev människor helade? Befriade från destruktiva liv, från syndens slaveri på olika områden? Hade människor tagit till sig Guds ord, tagit vara på det och börjat älska och leva det?
När vår egen upplevelse av framgång mäts i dessa saker då blir livet inte ett jagande efter eget erkännande eller överflöd utan ett med mycket djupare mål och mening. Som ekar in i evigheten.
Bered väg för Herren
”För prästens läppar ska bevara kunskap, och man ska hämta undervisning från hans mun, eftersom han är en budbärare från Herren Sebaot. - Mal 2:7
I GTs sista bok Malaki står en man som skulle förbereda för Jesu ankomst flera gånger i fokus. Han skulle ”göra stigarna jämna”, ”bereda vägen” och ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnens till fäderna”. Hans namn var Johannes, barn till leviter och prästson.
I Nya testamentet kallas alla de kristna för präster. ”Ett heligt, kungligt prästerskap”. Och prästernas roll är som tidigare att genom kunskap om vem Jesus är bereda vägen för honom i människors hjärtan. Som ett ljus i en mörk värld eller som stjärnan som visade herdarna vägen till frälsaren.
– Hur ska de tro om ingen predikar, frågar sig Paulus. Ord säger inte allt, men utan ord växer heller inte förståelsen. – Gå ut, sa Jesus, och lär dem vad jag lärt er. Berätta det här för hela världen. Givetvis i handling, men också i ord. Bered väg för honom, så att han sen kan visa vem han är och göra det bara han kan göra.
”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” - 1 Pet 2:9
Med böjda knän inför universums herre
”Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger:
"Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt, för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat." - Upp 4:10-11
Att buga sig eller böja knä har i alla tider varit ett sätt att visa heder eller erkänna något större. I Bibeln ser man det det ofta. Både i mötet med människor, men också i bön inför Gud.
En utmaning i vår tid är att den förståelsen delvis gått förlorad. Gud är för oss i bästa fall en god far eller vän, men inget mer. Vår jämlike. Och så glömmer vi att han är allsmäktig och av evighet och vi skapade av stoft.
Satan erbjöd alla världens riken i utbyte mot att Jesus föll ner och tillbad. Även en ond andevärld förstår kraften i böjda knän. Det visar vem eller vad vad vi ställer oss i allians med. Och med böjda knän är det som uppenbarelseboken beskriver världshistoriens klimax: när en hel värld ser och förstår vem den korsfäste Messias var.
Att ödmjuka sig under universums herre och skapare och ge honom sin hyllning är egentligen det mest naturliga en människa kan göra. Det påminner oss, den fysiska kropp vi fått, och också en osynlig värld vilka vi är och vems vi är. Makt med Gud demonstreras inte genom mänskliga spända muskler utan i ödmjukhet inför honom som äger all makt. Och i det kan vi sen få höra: ”Res dig upp, var inte rädd!”. Gud vill inte kuva oss utan att vi ska kanalisera vårt behov av tillbedjan åt rätt håll, till den som för alltid är värd den. Det är de ödmjuka, sa Jesus, som kommer att ärva jorden”.
Guds kärlek i ett människohjärta
Världen är en ganska trasig plats. Det ser visserligen inte alltid ut så. I fredstider, under ekonomisk tillväxt och när vi gör vetenskapliga framsteg som underlättar livet för många kan det kännas som vi är på rätt väg. Men det är när saker ställs på sin spets som det visar sig vad vi har i våra hjärtan.
Det handlar inte om vilken del av världen vi kommer ifrån eller hur välutbildad och informerad man är. Atomvetenskapen har tex värmt upp och gett energi åt flera länder i årtionden men har också i form av vapen dödat hundratusentals människor. Kunskap ger oss bara förmågan att göra både mer gott och mer ont. Det löser inte roten av vårt problem.
Människans utmaning är hennes hjärta. Själviskheten. Det kan ta sig i olika uttryck eller ta sin inspiration ifrån olika källor eller ideologier, men det är hjärtat det handlar om. Motsatsen skulle vara hjärtan fylla av kärlek. Men det är inget vi människor själva kan producera i det mått vi skulle behöva för att återställa vår värld. Svaret, säger Bibeln är att ”Gud är kärlek”, att han vill bo i dens hjärta som släpper in honom. Johannes, kärlekens apostel förklarar det så här: ”Vi älskar för att han först har älskat oss”. När vi öppnar upp för, och får uppleva och förstå hans kärlek, då händer något i oss som gör oss kapabla att ge och sprida kärlek vidare.
Jesus är mänsklighetens exempel. Han visade oss vägen genom att ge sig själv, osjälviskt, till och med för den blodtörstig pöbel som ville se honom avrättad. Han är vår fredsfurste och han har lovat att en dag regera på jorden. Det vi behöver är att låta honom personligen göra det som behöver göras med våra hjärtan. Att han blir vår personlige frälsare. Han kan förvandla hjärtan att bli som hans. Vi kan inte ge vår omgivning något vi inte har. Men han har det världen behöver. 
Att vara känd i den andliga världen
Bibelns Job var en person om vilken Satan av Gud får höra att:
”På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda." - Job 1:8
Några tusen år senare kommer Paulus namn upp när några misslyckat försöker driva ut en ande ur en person: – Paulus vet vi vem det är, säger anden, men vilka är ni?
– Acts 19:15-16
När Jesus förundras över en officers tro så verkar det vara utifrån hans förståelse för hur det här sakerna fungerar. – Att vara känd, respekterad och en maktfaktor i andevärlden handlar om att själv förstå och leva under auktoritet. (Luk 7:8-9) På samma sätt som en polisman har hela rättsväsendet bakom sig när han själv är underordnad lagen och sina överordnade, men förlorar den om han själv inte håller sig till reglerna, så får en människa andlig auktoritet i Jesu namn bara när hon själv i underordnad lydnad gjort Jesus till verklig herre i sitt liv. Då har fienden inget att sätta emot.
Som Paulus säger:
”Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och vi är beredda att straffa all olydnad så snart er lydnad blivit fullständig.” - 2 Cor 10:4-6
När vi i lydnad kliver in under Jesus auktoritet måste andevärlden underordna sig våra ord, i hans namn.
Om nu Gud i sin nåd förlåter mig varje gång jag kommer till honom, är det då så noga med att leva ett rent liv?
Ja, om inte annat av ovanstående anledning. Om vi väljer att leva i olydnad gör det det kristna livet kraftlöst och verkningslöst. Men om vi väljer att själva ställa oss under hans auktoritet har Gud chansen att anförtro oss möjligheter att verkligen göra skillnad i andra människors liv.
Nyckelpersoner
”Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”
– Matthew 16:19
Alla vet nog hur det känns att bli utelåst. Speciellt frustrerande är det om man inte har en aning om var man la sina nycklar senast.
Att ha nycklar innebär ofta ansvar. Ibland är man kanske den enda som har en uppsättning. Ansvarets grad beror också på vart nycklarna går.
När Jesus säger till Petrus att församlingen fått himmelrikets nycklar förstår man att det inte är en liten sak. Det låter egentligen ofattbart att Jesus delar ut så viktiga nycklar. Nycklar innebär som sagt ansvar och ansvar förpliktigar. Mycket i den här världen skylls på Gud men som i många andra fall beror mycket av det som händer, eller inte händer här nere på människan själv. På samma sätt tror jag det är för oss i detta fallet.
”Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in.” – Matthew 23:13
Fariseerna hindrade människor från att komma in i himmelriket. I deras fall berodde det på deras känsla av exklusivitet och särställning, ”det ska inte vara hur lätt som helst att bara trampa in i något vi kämpat hela våra liv för att uppnå.” (Luk 15:27-30, Joh 9:34) Och det är såklart en inställning vi behöver vara vaksamma på att vi inte har. Men kanske beror vår ineffektivitet på att vi inte förstår vad vi fått i handen. Gjorde vi det skulle vi nog arbeta mycket ivrigare för att hjälpa människor att visa vägen till himmelrikets port och släppa in dem när de kommer.
Precis som Adam fick att förvalta jorden har vi fått att förvalta ”försoningens ord” (2 Cor 5:19). Låt oss inse vilka nycklar vi fått och använda dem flitigt så att många människor får möjlighet att komma in i Guds rike!