Kategori: Okategoriserade

.

Var lika tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom, när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer.
Amen säger jag er:
Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. – Lukas 12:36-37

Dessa två verser handlar om att vara redo när Jesus kommer tillbaka. Men det jag tycker är så fascinerande i texten är att den också beskriver på vilket sätt Gud behandlar oss. Jesus sa till sina efterföljare: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Och eftersom Jesus alltid levt som han lär är det också så det kommer se ut den dag vi kommer till himlen. Hur uppochnedvänt det än låter.

Jesus, som bibeln beskriver som kungars kung och herrars herre och som inte är värd mindre än all vår tillbedjan, kommer ta på sig förklädet, be oss sätta oss för att sedan servera och passa upp på oss. Bilden känns fel. Ska han betjäna oss? Man förstår hur Petrus måste ha känt: ”Inte ska väl Du tvätta mina fötter?”

Men denna liknelse kan väl inte göra oss annat än ödmjuka. Om han behandlar mig så, vem är då jag att behandla någon som helst annan med en annan attityd? Att vara en gigant i Guds rike är att ge upp sitt liv för andra. Inte för sin egen karriär, sitt självförverkligande eller egen ära utan för andras.

Detta är så svårt att komma ihåg just för att det strider mot skär mänsklig logik: ’Att ge sitt liv är ju att mista det.’ Men så är det inte i Guds rike. Där är det tvärt om. Den som ger sitt liv han ska finna det. Störst är den som tjänar. Herre, ta mitt hjärta och forma det till din likhet!

Mat 23:11, Joh 13:1-17, Mat 10:39,

Himmelriket är som…

Dagen närmade sig för tidernas bröllop. Den mest beundransvärde av kungligheter och mest bedårande av kvinnor skulle förenas till ett. Det stod mellan den store kungen och hon som skulle bli rikets första dam. Inget tidigare bröllop hade varit så påkostat eller så i detalj planerat. Aldrig tidigare hade så många varit bjudna.

Men brudparets förening var på intet sätt väntad. Han hade funnit henne i vad man skulle kunna kalla rännstenen i ett utmärglat tillstånd. Skuldsatt, smutsig, nedgången och allt annat än kunglig. Men han hade fattat kärlek till henne, han tog sig an henne, upprättade henne och hade nu gett henne kungahusets värdighet och auktoritet i sin förlovningsring. Kungens genuina kärlek var uppenbar för alla i priset han fått betala för sin brud. Men alla var inte lika imponerade.

Kungen var en rättskaffens man och hade själv fått göra upp om ansenliga summor med de kurirer och hallikar hon gjort sig skyldig. Deras relation sågs av delar av kungahusets bekantskapskrets som en skamfläck. Man hade beblandat sig med de lägst stående. Kungahuset hade alltid stöttat de fattiga och svaga men det här var för mycket. Värdigheten hade dragits i smutsen.

Men kungen lät sig inte övertalas. Han hade gjort sitt val. Och även hon. Inget kunde locka henne tillbaka till hennes tidigare liv. Brudparets tillgivenhet till varandra gick inte att ta miste på. Snart var det bröllop. Den åldrade kungafadern, som redan krönt sin son med kungavärdighet var den första att hylla brudparets förening. Men inbjudningar hade fått gå ut en andra gång eftersom många av de bjudna hade avböjt. Den blivande drottningens familj hade fått i uppdrag att bjuda alla sina gamla grannar och vänner.

Glädjen i de fattiga kvarteren kunde höras långväga. Skjulen skramlade bokstavligen av liv för att man i god till ville se till att vara redo för den stora festen. Samtidigt fanns en annan rörelse i staden. I vissa av kvarteren stod flyttvagnar klara och flera av de mer exklusiva residensen hade redan börjat gapa tomma. Kungahusets nya stil kunde inte accepteras. ’Vem vet var det här ska sluta?’ Tidvis kunde klungor av påkostade flyttkaravaner ses lämna stadens portar.

Men allt eftersom stadens allt för förnäma lämnade förändrades stämningen i stadslivet. Atmosfären var som genomsyrad av brudparets tillgivenhet till varandra, som en symbol för kungahusets kärlek till sitt folk. När det sista lasset lämnat stängdes stadens portar. Kungen hade beordrat att ingen som på detta sätt offentligt förödmjukat den blivande drottningen skulle få komma tillbaka innanför stadsmuren och delta i festligheterna.

Tidernas bröllop skulle firas och alla i staden var bjudna. Den mest beundransvärde av män och den vackraste av kvinnor skulle förenas till ett. Det skedde i en förvandlad stad, med ett kungahus som älskade sitt folk, vars like vår värld aldrig tidigare sett.

…med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. – Rev 5:9b

Varför skulle Gud som skapat oss behöva köpa oss fria? Är inte alla människor redan hans? Paulus och herbreerbrevet säger så här:

…syndens lön är döden… – Rom 6:23

vidare…

Därför blev Jesus människa som vi, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. – Hebr 2:14-15 (parafras)

Man skulle kunna säga att juridiskt sett tillhör inte längre de människor Gud skapat honom. Vi har själva sålt oss till döden genom våra handlingar eftersom det är vad synd leder till. Gud kan inte bara hindra dödsdomen som vilar över oss, det vore lika orättfärdigt som en domstol som frikänner en brottsling. För att avvärja den måste fodran först utmätas.

Så Gud sände sin son Jesus till världen. Så fick döden utkräva skulden på honom istället, som vårt ställföreträdare. Han, som inte själv gjort sig skyldig till något, tog syndens konsekvens, och dog istället för oss.

Men när döden utmätt sitt krav kunde den inte behålla honom (Acts 2:24) eftersom han själv inget gjort som förtjänade det (Isa 53:9). På tredje dagen uppväckte Gud Jesus (Acts 13:30).

Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? – 1 Cor 15:54a-55

Men då hade Jesus samtidigt som han tagit vårt straff också visat oss vägen till livet och till Gud. Jesus sa:

”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det” – Mat 16:24-25

Även om Jesus avvärjt vårt öde bär vi på samma förmåga att fortsätta dra på oss skuld. Så även om Jesus dog behöver vi också dö bort från oss själva. Jesus fråntog döden herraväldet över oss. Men vi behöver överlämna det till Jesus för att vi kan inte ha det själva. Vi måste lägga ner vår egen vilja, våra ambitioner och vår framtid och bildligt talat dö eftersom vi i oss själva inte har förmågan att leva rättfärdigt, såsom han gjorde.

Det kan låta motsägelsefullt att vi vinner livet genom att lägga ner det men Jesus säger så här:

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern”. – Mat 13:44-45

Såsom denna liknelse illustrerar det så kan ingenting av vad vi är eller äger mätas eller jämföras med det som Gud vill ge oss. Men Jesus är också tydlig med att vi inte både kan behålla vårt eget och samtidigt vinna allt.

Jesus har köpt oss fria men för att kunna leva i den friheten måste vi lägga ner det som håller oss tillbaka, oss själva. Inte alla som kom till Jesus var beredda att betala det priset. Men Jesus är livet och ett flyktigt jordeliv är en liten investering för att kunna ta emot den gåva som Gud betalat ett högt pris för att kunna ge oss!

’Har Gud har förkastat mig?’
När man funderar är det nog mycket vi tror om Gud; att han skulle döma, fördöma och förkasta oss, som egentligen inte bara är felaktiga föreställningar utan lögner från den onde. På så sätt hålls vi borta från Gud för att, skulle vi komma till honom, förväntar vi oss att det enda vi kommer möta är en lista med anklagelser för saker som vi inte borde gjort eller gjort bättre.

Men för att leva ett rent, kärleksfullt och rättfärdigt liv behöver vi leva nära Gud, om nån vet så vet Gud det. Därför borde man kunna räkna ut att det inte är han som anklagar och stöter bort oss och förväntar sig att vi, innan vi får komma till honom, ska imponera på honom, när vi inte har några egna förutsättningar att klara det. Bibeln säger att Den Helige Ande ’överbevisar oss om synd’ (Joh 16:8), vilket resulterar i något som vi kallar syndanöd, men syndanöd och fördömelse är helt olika saker. Syndanöd får oss att böja oss inför, och söka Gud (Act 2:37) för att han, i sin stora kärlek till människan, är reningen för våra synder. Fördömelse däremot leder oss bort från Gud (Mat 27:3-5).

Avslöja den onde
Bibeln säger ju att Gud vill dra oss till sig, att vi inte ska förgås, att vi ska bli helade, få frid och glädje osv. Och eftersom fördömelsen håller oss borta från Gud och allt detta som han vill ge oss, blir också den logiska slutsatsen att det inte är Gud som anklagar oss. Däremot är ett av den ondes namn just åklagaren. Men bibeln säger också att vårt ’hjärta’ kan anklaga oss, kanske genom minnen av sådant vi ångrar eller att vi ställer ouppnåliga krav på oss själva på andra områden som får oss att tro att Gud inte älskar oss som vi är. Alltså vill Gud dra oss till sig, men den onde och ibland också vårt hjärta, vill att vi, precis som redan de första människorna gjorde, istället ska gömma oss för Gud.

Men hur kan vi då komma inför Gud?
För det första är en del av det den onde anklagar oss för helt enkelt inte sant. Ibland räcker det med lite logik för att avslöja hans lögner. Men en del av det han anklagar oss för är sant om det inte vore för att Gud redan betalat det vi var skyldiga, och förlåtit oss. Med Jesus som vår frälsare och ’advokat’ så får åklagarsidan varje gång lägga ner sina åtalspunkter. Guds domslut lyder: FRIKÄND! Det vi inte får glömma är att vi hela tiden behöver påminna oss om detta så vi inte blir lurade igen.

Frid med Gud
’I Kristus’ finns ingen fördömelse säger Paulus. Gud har inpaketerat oss i sin älskade son och allt det som Jesus utstrålade när han vandrade på jorden, är vad Gud ser när han ser på oss. Utan förlåtelsen vore vi ingenting men eftersom Gud förlåtit oss finns det inget att anklaga oss för längre.
Vetskapen om detta leder oss till Gud. Till en kärleksfull faders öppna armar. Han har gjort allt för att vi skulle kunna leva i frihet, utan skuld, nära honom.

Är du som kristen musiker eller kreatör, ofta allt för självkritisk i det du gör? Och analyserar skapandet i sån noggrannhet, i rädsla för att det inte ska hålla måttet, att det till slut inte blir något av det? – Målet är ju att ära Gud, förvalta sin gåva (hur stor eller liten man kan tycka att den är) och inspirera andra, men perfektion och jämförelse skrämmer till tystnad…

Då tänker jag så här: När lille David stod inför Goliat var det inte Davids tilltro till sin egen förmåga som drev honom. Han hade visserligen inte försummat att träna sitt vapen, både på stora rovdjur och innan det på andra föremål för att få mer styrka och precision. Och på samma sätt är övning och skicklighet inte något man behöver se negativt på. Men just tilltron till sin egen skicklighet var inte Davids motor. Dessutom skulle den som besegrade Goliat  också bli rikligt belönad, men det var inte heller det som drev honom. Det som eggade David till handlingskraft var jättens hån och arrogans mot Gud och hans folk. David stod inte ut med att ingen avbröt Goliats hån eller gjorde något.

Man behöver inte nämna några namn (det är inte poängen, det här handlar egentligen om något större), men det finns gott om aspiranter av artister, inspirerade av, som bibeln säger, helt andra krafter, som så när som klär av sig på världens musikscener och i sina musikvideos och sjunger ut och predikar orenhet och mörker helt utan att tveka, och dessutom har en värld av fans omkring sig. – Det ger mig en liten känsla av vad som triggade David att vara så frimodig och modig. Varför skulle han fega ur när Goliat var så självsäker? David hade ju Gud i ryggen. 

David kunde inte fylla Sauls rustning men han lät sig inte nedslås av det. Han besegrade jätten med sitt vapen. På samma sätt är våra gåvor är unika. Vi ska inte jämföra oss med andra utan använda de vapen, verktyg och gåvor vi personligen fått, om det så inte är större än en slangbella.

Vi tjänar ju på att utveckla våra gåvor och att vilja bli bättre på det vi gör, men inte på att låta jätten jante eller något annat tvinga oss in i perfektionistträsket och så hindras från att göra det Gud kallat oss att göra! Vi som har ett budskap som inte leder till slaveri utan till glädje och frihet; om musikalitet är din gåva, se till att använda den som ett medel att förmedla det budskapet! Och tillåt dig motiveras av att man kan vara frimodig för betydligt mindre!