Så tragiskt att höra om att artisten Avicii gått bort, bara 28 år gammal. Tim Bergling, som han egentligen hette var känd, inte bara för sin musik utan också för sin sympatiska personlighet av de som kände honom eller jobbade med honom. Ser man dokumentären om hans karriär, förstår man att han också kämpade med en hel del mörker. Redan hans val av artistnamn Avicii berättar han vid ett annat tillfälle betyder ”the lowest level of Buddhist Hell”, alltså en plats av ständig plåga. Kanske upplevde han livet så, och att musiken gav honom lite lindring. Kanske tänkte han att arbete med det han var passionerad för eller att bli erkänd och ekonomiskt oberoende skulle ta udden av detta mörker. Men oavsett hur han tänkte så verkar det som att det inte ville lämna honom.
”Ett liv utan Guds närvaro” är det sätt på vilket den kände teologen C. S. Lewis i sin tur beskriver helvetet. – Att inte längre ha tillgång Guds kärlek och nåd. Det som bibeln beskriver som eldsflammor menar Lewis handlar om den förärande ångest som plågan av en total frånvaro av Guds närvaro innebär.
När jag såg dokumentären om Aviciis liv kan jag inte låta bli att tänka på vilken skillnad ett möte med Gud skulle kunna gjort i Tims liv. Bara vetskapen om att Gud fanns där vid hans sida, att han inte var ensam i sin kamp. Vi vet inte varför hans liv så snabbt tog slut. Kanske var det en olycka, och kanske hade han fått frid med Gud. Men för mig var det en väckarklocka.
Jag har fått höra evangelium, det glada budskapet om frihet och om ljus för de som är bundna och de som sitter i mörker och som inte vet hur de ska ta sig ur det.
– Gud hjälp mig att dela med mig av det på ett sätt som jag kan så att fler kan få uppleva att få frid med Gud och bli räddade för evigheten.
