”Jag vill säga till Gud, min klippa: ”Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?””
– Ps 42:10
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
I vår tid pratar man mycket om vikten av att hålla ordning på sitt tankeliv och att vara medveten om vilka tankar man ger plats för, i både kristen och profan litteratur. Det är bra och kan ha en stor betydelse för att negativa och felaktiga tankar kan ha en väldigt destruktiv inverkan på oss.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Men ibland är det som att nedstämdhet eller frustration ändå kryper sig på trots våra ansträngningar och Gud känns väldigt långt borta. Vår fiende tar då också tillfället i akt att få en att tro att det beror på att Gud inte är riktigt nöjd med oss och därför straffar oss med sin frånvaro.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
En tröst då tycker jag är att det är samma känslor som beskrivs i många av psalmerna. Flera av bibelns gudsmän hade samma upplevelser, trots att de var mitt i Guds plan för sina liv. Vi kan göra mycket mer än vi ibland tror när det kommer till att ta kontroll över våra tankar och känslor, men Guds närvaro och omsorg styrs inte av hur vi känner.
Ibland är det bara som det är, och vi kanske aldrig får veta varför, men det viktigaste då är att inte gå på lögnen att det är Gud som stöter bort oss. Gud är van vid att människor stöter bort och väljer bort honom, men han väljer inte bort någon som kommer till honom. Han älskar oss mer än vi kan förstå och om vi bara litar på det, ger det lite tid och inte ger upp så kommer själen ikapp igen.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.”
– Ps 40:2-4a