När Jesus träffade Nikodemus tog han för givet att Nikodemus skulle känna till att människan behöver födas på nytt för att se Guds rike, som om det vore det mest grundläggande man borde känna till som lärare i Israel. Och så talar Jesus plötsligt om vinden vilket kan låta orelaterat, men på både nya och gamla testamentets språk så är vind, ande och tex andedräkt samma ord (hebr: rûaḥ, grek: pneuma). Så när Gud skapade de första människorna var det ande/vind han blåste i dem så att de fick liv.
När Gud sedan, efter att Israel folk om och om igen avfallit från honom, i Jesajas bok säger att han istället ska ”lägga en ny ande i deras bröst” så att de från och med nu helhjärtat följer honom, så är det pånyttfödelsen det talas om. Gud skulle blåsa nytt liv, en ny ande in i dem. Samma sak är det som händer i Hesekiels liknelse om att förtorkade ben (symboliserande Israel) skulle återuppstå och blåsas liv i. Kanske var det de passagerna Jesus tyckte att Nikodemus borde ha läst.
Men när man känner till hur ordet ”rûaḥ” används i GT kan man också tolka bibeldelen Predikaren i ett annat ljus. Salomo säger där återkommande att livet i princip är meningslöst, ”ett jagande efter vind”. Och Salomo hade verkligen försökt fylla livet med allt vad denna värld hade att erbjuda. Men han förstod inte att hans meningslösa jagande egentligen var ett sökande efter det nya livet, efter pånyttfödelsen, efter Guds ande: ett jagande efter vind.