Guds kärlek till hårda hjärtan

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar…
Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna?

Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad.
Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig.
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.
Matthew 23:29,33-34,37-37

Gud är kärlek och älskar människan. Därför förstår vi motiven bakom det han gör bäst genom att inte glömma det när vi läser bibelpassager som kan ge en annan känsla (läs också För mitt namns skull). Som när Jesus konfronterar fariséerna och de skriftlärda. Det verkar nästan som han inte vill ha med dem att göra och ännu mindre vill dem gott. Och eftersom fariséerna var folkets religiösa ledare påverkade ju deras handlingar folket; Att Jesus gick hårt åt dem hade givetvis med att Jesus också brydde sig om de som var offer för deras ledarskap.

Men läser man sammanhangen där Jesus möter fariséerna, utan att släppa tanken på Guds kärlek även till dem, kan man se att motivet ändå är detsamma, bara att tonen är annorlunda. ”Hur ska ni kunna undgå…? (Mat 23:29-37) Därför sänder jag profeter…” eller ”Jerusalem, du som mördar profeterna” (som syftar på ju på just dem och deras historia) ”hur ofta har jag inte velat ta mig an er som en mor tar sig an sina barn” (parafraserat). ”Men ni har inte velat.” Jag har velat men ni har inte velat.

Gud mötte dem där de var, i deras hårdhet, och när våra hjärtan är hårda som sten kan det ses som Gud kommer som murbräckan, men det sker av inget annat än ren och fullkomlig kärlek. Temat i bibeln är att Gud involverar sig i oss där vi är och det ett av sätten han definierar kärlek (Hebr 12:5-8). Han ville inget annat än fariséernas bästa, trots deras historia, motiv och att de ändå inte ville förändras. Och det ger oss hopp om att Guds kärlek inte har med något vi gjort att göra utan helt på hans godhet! Så frågan är aldrig om han vill, det vet vi, utan bara om vi vill!

Lämna ett svar