Himmelriket är som…
Dagen närmade sig för tidernas bröllop. Den mest beundransvärde av kungligheter och mest bedårande av kvinnor skulle förenas till ett. Det stod mellan den store kungen och hon som skulle bli rikets första dam. Inget tidigare bröllop hade varit så påkostat eller så i detalj planerat. Aldrig tidigare hade så många varit bjudna.
Men brudparets förening var på intet sätt väntad. Han hade funnit henne i vad man skulle kunna kalla rännstenen i ett utmärglat tillstånd. Skuldsatt, smutsig, nedgången och allt annat än kunglig. Men han hade fattat kärlek till henne, han tog sig an henne, upprättade henne och hade nu gett henne kungahusets värdighet och auktoritet i sin förlovningsring. Kungens genuina kärlek var uppenbar för alla i priset han fått betala för sin brud. Men alla var inte lika imponerade.
Kungen var en rättskaffens man och hade själv fått göra upp om ansenliga summor med de kurirer och hallikar hon gjort sig skyldig. Deras relation sågs av delar av kungahusets bekantskapskrets som en skamfläck. Man hade beblandat sig med de lägst stående. Kungahuset hade alltid stöttat de fattiga och svaga men det här var för mycket. Värdigheten hade dragits i smutsen.
Men kungen lät sig inte övertalas. Han hade gjort sitt val. Och även hon. Inget kunde locka henne tillbaka till hennes tidigare liv. Brudparets tillgivenhet till varandra gick inte att ta miste på. Snart var det bröllop. Den åldrade kungafadern, som redan krönt sin son med kungavärdighet var den första att hylla brudparets förening. Men inbjudningar hade fått gå ut en andra gång eftersom många av de bjudna hade avböjt. Den blivande drottningens familj hade fått i uppdrag att bjuda alla sina gamla grannar och vänner.
Glädjen i de fattiga kvarteren kunde höras långväga. Skjulen skramlade bokstavligen av liv för att man i god till ville se till att vara redo för den stora festen. Samtidigt fanns en annan rörelse i staden. I vissa av kvarteren stod flyttvagnar klara och flera av de mer exklusiva residensen hade redan börjat gapa tomma. Kungahusets nya stil kunde inte accepteras. ’Vem vet var det här ska sluta?’ Tidvis kunde klungor av påkostade flyttkaravaner ses lämna stadens portar.
Men allt eftersom stadens allt för förnäma lämnade förändrades stämningen i stadslivet. Atmosfären var som genomsyrad av brudparets tillgivenhet till varandra, som en symbol för kungahusets kärlek till sitt folk. När det sista lasset lämnat stängdes stadens portar. Kungen hade beordrat att ingen som på detta sätt offentligt förödmjukat den blivande drottningen skulle få komma tillbaka innanför stadsmuren och delta i festligheterna.
Tidernas bröllop skulle firas och alla i staden var bjudna. Den mest beundransvärde av män och den vackraste av kvinnor skulle förenas till ett. Det skedde i en förvandlad stad, med ett kungahus som älskade sitt folk, vars like vår värld aldrig tidigare sett.