”Då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger:
"Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt, för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat." - Upp 4:10-11
Att buga sig eller böja knä har i alla tider varit ett sätt att visa heder eller erkänna något större. I Bibeln ser man det det ofta. Både i mötet med människor, men också i bön inför Gud.
En utmaning i vår tid är att den förståelsen delvis gått förlorad. Gud är för oss i bästa fall en god far eller vän, men inget mer. Vår jämlike. Och så glömmer vi att han är allsmäktig och av evighet och vi skapade av stoft.
Satan erbjöd alla världens riken i utbyte mot att Jesus föll ner och tillbad. Även en ond andevärld förstår kraften i böjda knän. Det visar vem eller vad vad vi ställer oss i allians med. Och med böjda knän är det som uppenbarelseboken beskriver världshistoriens klimax: när en hel värld ser och förstår vem den korsfäste Messias var.
Att ödmjuka sig under universums herre och skapare och ge honom sin hyllning är egentligen det mest naturliga en människa kan göra. Det påminner oss, den fysiska kropp vi fått, och också en osynlig värld vilka vi är och vems vi är. Makt med Gud demonstreras inte genom mänskliga spända muskler utan i ödmjukhet inför honom som äger all makt. Och i det kan vi sen få höra: ”Res dig upp, var inte rädd!”. Gud vill inte kuva oss utan att vi ska kanalisera vårt behov av tillbedjan åt rätt håll, till den som för alltid är värd den. Det är de ödmjuka, sa Jesus, som kommer att ärva jorden”.