På olika ställen i evangelierna, när man läser om tro kan man få bilden av att vi är hänvisade till vårt lilla mått av tro, att Jesus lämnat oss med de förutsättningarna. Han utmanar visserligen lärjungarna och kan upplevas lite tuff när det gäller lärjungarnas brist på tro, men han säger samtidigt att de inte är ensamma i det här. Och det kan man se vid flera tillfällen när lärjungarnas tro sviktade.
Petrus tog några steg på vattnet, men Jesus fanns där när det inte bar, och en annan gång när båten höll på sjunka i stormen stillade han den åt dem. Han helade de som lärjungarna inte kunde bota och han bad för dem att deras tro inte skulle ta slut när de lämnat honom. Och han ber för oss fortfarande. Jesus vill att vi ska mogna och växa i vår tro, men han lämnar oss inte ensamma på resan.
Paulus pratar också om tro som är ”verksam i kärlek”. För tro utan kärlek kanske kan flytta berg, men blir ingenting värd skild från kärleken. Och med kärleken med i bilden kanske det inte blir lika krampaktigt. Det handlar först och främst om kärleken och om min relation till honom. Men han är också ”trons upphovsman och fullkomnare”, och utifrån den relationen kan tron, som bibeln säger är något dyrbart, växa fram.
”Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.” – 1 Pet 1:7
Mat 8:26, Mat 14:28-31, Mat 8:23-26, 17:15-18, Joh 14:18-19, Luk 22:32, Rom 8:34, Gal 5:6, 1 Cor 13:2, Hebr 12:2