”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör”. – James 1:22-25
En riktig spegel ger en objektiv upplysning om hur vi ser ut, utan att försköna eller göra fulare. Ibland kan man uppleva spegeln som en negativ påminnelse om att man inte duger. Och så skulle man kunna läsa det här bibelordet. – Att ordet avslöjar vilka vi verkligen är, och att det inte är någon rolig läsning. I ett avseende har ordet den funktionen; att vi ska se om något inte står rätt till så att vi kan förändra det. Men här tror jag Paulus betonar något annat. Att ordet är en positiv påminnelse om min identitet, hur Gud ser på mig. Ordet hjälper mig med en av människans största frågor: ”Vem är jag?”
”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden”. – 2 Cor 3:18
Guds ord kommer från den mun som uttalade orden som skapade mig, mitt ursprung. Att lära känna honom är att lära känna sig själv. Versen säger att se på honom är att se sig själv. Som i en spegel. Och när vi lär känna honom blir vi också mer lika honom, och inget kunde vara mer naturligt; vi kommer ur honom, vi är skapade till hans avbild, och vi bär på hans DNA. Det är utifrån den identiteten som vi sen agerar, blir ordets görare, och det är då allt faller på rätt plats. Om jag ständigt låter hans ord påminna mig om vem jag är, och agerar utefter det så kommer jag inte att bedra mig själv utan bli salig i det jag gör.