”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde… Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla”. – – Rom 4:18-21
Att tro är att leva i övertygelse om det man fortfarande inte ser. Ibland kan saker Gud lovat oss kännas extra långt borta. Men jag tror att det också är de dagarnas tro som behagar Gud extra mycket. Därför är tron lite av en paradox. Det är de som tror som får se Guds löften uppfyllda. Men det är samtidigt tiden mellan att löftet ännu inte är uppfyllt och uppyllelsen som tron får chans att visa sig och bli något välbehagligt i Guds ögon. Ju längre väntan, ju mer tro.
Abraham väntade i minst 25 år på det Gud lovat, och ju omöjligare de naturliga förutsättningarna blev, ju starkare växte hans tro. Så Abraham, ”trons fader”, modellen för tro, var inte en som i första hand medverkade till att några berg flyttades eller att någon bokstavligt uppstod från det döda, utan en som dag ut och dag in, i regn och solsken, i med- och motvind var övertygad om att det Gud lovat honom var han mäktig att hålla, även om det mänskligt sett såg mer och mer omöjligt ut för varje dag.
För varje dag som går tror jag en sån tro är en väldoft inför Gud och något som verkligen behagar honom. Abraham blev trots allt kallad för Guds vän. Därför ska vi inte heller ge upp. Ibland kanske det är just av detta skäl Gud låter oss vänta lite på våra bönesvar, för att vår tro ska få chans att visa sig, växa sig starkare och Gud få glädja sig en stund över det faktum att vi faktiskt litar på honom!
Heb 11:1, 2 Cor 4:16-18, Heb 11:6